Provläs boken SAGOR av Michail Saltykov-Sjtjedrin:

Historien om hur en bonde livnärde två ämbetsmän

Satirens mästare

Michail Saltykov-Sjtjedrin

_____

SAGOR

av Michail Saltykov-Sjtjedrin

I översättning och med efterord av Stefan Lindgren

_____

Mer om denna utgåva här.


Det var en gång två höga ämbetsmän som båda var lika lättsinniga och därför – hokus pokus! – hamnade på en öde ö.
 Ämbetsmännen, som bar titeln geheimeråd och hade generals rang, hade hela livet tjänstgjort vid en registratur. Där var de födda och uppväxta och där hade de åldrats. Följaktligen förstod de ingenting. De enda ord de kände till var frasen ”Med försäkran om min utmärkta högaktning och tillgivenhet”.
 Sedan registraturen avskaffats för att den var överflödig släpptes de båda geheimeråden ut i det fria.
 Medan de fortfarande var i aktiv tjänst hade de bott i var sin lägenhet på Skrivaregatan i Petersburg. Där hade de var sin kokerska och där mottog de sin pension.
 Det enda kruxet var att de den här dagen plötsligt hade vaknat upp under ett och samma täcke och ute på en öde ö. Naturligtvis var de till en början helt oförstående och började tala med varandra som om ingenting hade hänt.
 – Jag hade en märklig dröm, Ers excellens, sa det ena geheimerådet. Jag tyckte att jag bodde på en obebodd ö...
 I samma stund han sa detta for han upp. Även den andra ämbetsmannen reste sig förskräckt.
 – Herre Gud! Vad är det här? Var är vi? skrek båda som besatta.
 De började känna på varandra för att utröna om det inte var en dröm i alla fall och inte en verklig olycka som drabbat dem. Men hur de än försökte försäkra sig om att allt bara var en dröm, tvingades de tvärtom erkänna den sorgliga verkligheten.
 Framför dem bredde ett hav ut sig åt ena hållet och åt det andra en smal landremsa bortom vilken samma hav sträckte sig till horisonten.
 Ämbetsmännen föll i tårar, för första gången sedan deras registratur hade lagts ned.
 När de nu såg på varandra upptäckte de till sin förvåning att de båda stod i bara nattskjortan och hade var sin orden hängande runt halsen.
 – Nu skulle det smaka gott med en kopp kaffe! yttrade den ene, men kom så ihåg vilket otroligt spratt de hade utsatts för och började att gråta igen.
 – Vad ska vi ta oss till? fortsatte han snyftande. – Om vi skulle skriva en rapport nu, vad skulle det tjäna till?
 – Jag vet, svarade den andre ämbetsmannen. Om ni, Ers excellens går åt öster, går jag åt väster och så träffas vi här till kvällen igen. Kanske hittar vi något.
 När de försökte lista ut vad som var väster och vad som var öster erinrade de sig vad deras överordnade en gång hade sagt: ”Om ni vill veta vad som är öster ska ni ställa er med blicken mot norr så har ni den sökta riktningen åt höger.” De började söka efter norr och ställde sig än si, än så och prövade alla väderstreck, men eftersom de hela livet hade tjänstgjort vid en registratur kunde de inte lösa uppgiften.
 – Jag vet, Ers excellens: Ni går åt höger och jag åt vänster. Det blir bäst så! sa den ene ämbetsmannen som vid sidan av sin tjänst vid registraturen hade varit kalligrafilärare i en skola för kantonister* och följaktligen var den klokare av de båda.
 Sagt och gjort. De ene ämbetsmannen gick åt höger och fick se att det växte träd med allehanda frukter på ön. Han ville plocka sig ett äpple men alla hängde så högt att han måste klättra upp i trädet. Han försökte men lyckades bara riva sönder skjortan. När han kom till en bäck såg han att det fanns fisk i den, att det faktiskt sjöd av fisk i den, precis som i fisksumpen vid Fontankakanalen i Petersburg.
 – Tänk om vi hade sådana fiskar på Skrivaregatan också! sa geheimerådet för sig själv och slickade sig om läpparna.
 Han fortsatte in i skogen där det sprang omkring harar mellan visslade järpar och kuttrade orrar.
 – Herre Gud! Det är ju mat, alltsammans, sa geheimerådet som kände att han höll på att bli illamående av hunger.
 Men det var inget att göra åt, han måste återvända tomhänt till den avtalade platsen. Där stod det andra geheimerådet redan och väntade.
 – Nå, Ers excellens. Fick ni tag i någonting?
 – Ingenting förutom ett gammalt nummer av ”Moskvanyheterna”!
 De båda ämbetsmännen la sig åter för att sova men hade svårt för att somna på fastande mage. Än oroades de för att ingen skulle kvittera ut deras pensioner, än förföljdes de av dagens intryck av frukter, fiskar, harar, järpar och orrar.
 – Vem skulle väl kunna tro, er excellens, att människofödan i sin ursprungliga form flyger och simmar omkring eller växer på träd? sa det ena geheimerådet.

"Jag måste medge, svarade det andra geheimerådet, att jag alltid har trott att vetebullarna föds i exakt samma form som de har när de dyker upp till morgonkaffet! Det visar sig alltså att om någon vill äta en rapphöna måste han först fånga den, döda den, plocka den och steka den... Men hur går det till?"

 – Jag måste medge, svarade det andra geheimerådet, att jag alltid har trott att vetebullarna föds i exakt samma form som de har när de dyker upp till morgonkaffet! Det visar sig alltså att om någon vill äta en rapphöna måste han först fånga den, döda den, plocka den och steka den... Men hur går det till?
 – Ja, hur går det till? upprepade det andra geheimerådet som ett eko.
 De tystnade och gjorde ett nytt försök att somna, men hungern höll sömnen borta. Järpar, kalkoner och spädgrisar flimrade framför ögonen på dem – saftiga, lätt brynta, med gurkor, pickles och sallader.
 – Nu tror jag att jag skulle kunna äta upp min egen stövel! sa det ena geheimerådet.
 – Handskar är heller inte så dumt, om de är väl använda! suckade det andra geheimerådet.
 Plötsligt såg de båda ämbetsmännen på varandra: I deras ögon brann en olycksbådande eld, de hackade tänder och ur bröstet trängde det upp ett dovt morrande. De började långsamt smyga närmare varandra och greps i samma ögonblick av raseri.
 Det flög tygtrasor omkring dem och de tjöt och jämrade sig. Det geheimeråd som varit kalligrafilärare lyckades med tänderna slita åt sig en orden från sin kamrat och svalde den omedelbart. Men åsynen av blod fick dem att besinna sig.
 – Herre Gud! sa de i munnen på varandra. – På det här sättet kommer vi att äta upp varandra! Hur hamnade vi alls här? Vad är det för skurk som spelat oss detta spratt?
 – Vi måste nog, Ers excellens, börja föra någon sorts samtal, annars slutar det med ett mord! sa den ene.
 – Börja ni! svarade den andre.
 – Hur kommer det sig exempelvis att solen först stiger upp för att sedan gå ner, istället för tvärtom?
 – Ni är en konstig människa, Ers excellens! Ni börjar väl också med att stiga upp på morgonen och sedan gå till kontoret för att registrera innan ni går hem och lägger er?
 – Men varför skulle man inte kunna tillåta den omvända ordningen, att jag först går och lägger mig, drömmer om olika saker och sedan stiger upp?
 – Hm... visst... Men jag måste erkänna att när jag arbetade på registraturen tänkte jag alltid: ”Nu är det morgon, sedan serveras det kvällsmat och så är det läggdags!”
 Att han nämnde ordet kvällsmat gjorde dem dock båda nedslagna och avbröt samtalet innan det nätt och jämnt hade börjat.
 – Jag hörde en gång en doktor som sa att en människa kan leva mycket länge på sina egna kroppsvätskor, började åter det ena geheimerådet.
 – Hur skulle det gå till?
 – Jo, de egna kroppsvätskorna alstrar på något vis andra vätskor som i sin tur alstrar andra vätskor och så vidare. Så att det till slut finns hur mycket som helst...
 – Vad händer då?
 – Sedan måste man äta någon sorts mat...
 – Men för tusan!
 Kort sagt, vad de båda ämbetsmännen än började tala om var det alltid någon som kom in på mat, vilket bara stegrade aptiten. De bestämde sig för att sluta samtala och började istället, när de kom att tänka på ”Moskvanyheterna”, att girigt läsa tidningen.
 ”Igår”, läste den ene ämbetsmannen med orolig röst, ”hade vår gamla stads ärade ståthållare inbjudit till en paradmiddag. Etthundra personer serverades mat i rikligt överflöd. Läckerheter från alla länder hade liksom stämt träff vid denna förtrollande fest. Där fanns ’gyllene sterlett från Sjeksna’**, fasan ur Kaukasus skogar och något så ovanligt i våra nordliga trakter i februari månad som smultron...”
 – För bövelen! Kan inte Ers excellens hitta något annat att läsa? utbrast det andra geheimerådet i förtvivlan, tog ifrån kamraten tidningen och började läsa:
 ”Från Tula skriver man: Med anledning av att man fångat en stör i floden Upa (något som inte ens de allra äldsta invånarna kunde minnas hade hänt förut, i synnerhet inte som stören identifierades som poliskommissarie B.), hölls under gårdagen en festival i klubben härstädes. Festföremålet hade dekorerats med smågurkor och en persiljekvist i munnen och bars in på ett enormt träfat. Doktor P., som den dagen var jourhavande byäldste såg omsorgsfullt till att alla gäster fick var sin bit. Såserna var av många olika slag som kunde tillfredsställa även de mest kräsmagade...”
 – Ursäkta, Ers excellens! Även ni tycks vara alltför oförsiktig i valet av artiklar! avbröt det förste geheimerådet, tog tillbaka tidningen och fortsatte läsningen:
 ”Från Vjatka skriver man: En av traktens äldsta invånare har uppfunnit en originell metod att laga fisksoppa. Man tar en levande lake och pryglar den först ordentligt. När så levern har svällt upp tillräckligt av bedrövelsen...”
 De båda geheimeråden hängde med huvudena. Allt som de råkade fästa blicken vid handlade om mat. Deras egna tankar konspirerade mot dem och hur de än försökte förjaga sina fantasier om biffstekar trängde tvångstankarna fram.
 Men plötsligt fick geheimerådet som hade varit kalligrafilärare en snilleblixt...
 – Hur skulle det vara, Ers excellens, sa han glatt, om vi kunde hitta en bonde?
 – En bonde? Hur då, menar ni?
 – Ja, en vanlig bonde... en sådan som finns överallt! Han kunde genast skaffa oss vetebullar, fånga järpar och fisk!
 – Hmm... en bonde... men var ska man få tag i honom om det inte finns någon häromkring?
 – Skulle det inte finnas någon bonde här! Sådana finns det överallt, bara man letar! Jag är säker på att det gömmer sig en här någonstans, för att smita från arbetet!
 Denna tanke piggade upp ämbetsmännen så till den grad att de med förnyade krafter genast kastade sig iväg för att leta reda på en bonde.
 Länge strövade de omkring på ön utan någon som helst framgång men till sist satte doften av grovt bröd och sur fårskinnspäls dem på spåret. Under ett träd låg en jättestor man och sov med buken i vädret och med ena näven under huvudet. Uppenbarligen undandrog han sig å det fräckaste sitt arbete och geheimerådens indignation visste inga gränser.
 – Sover du, din slöfock! sa de och kastade sig över honom. – Du bryr dig väl inte om att två ämbetsmän för andra dygnet håller på att svälta ihjäl! Marsch upp och arbeta nu!
 Mannen reste sig och såg de båda stränga ämbetsmännen framför sig. Först ville han bara lägga benen på ryggen, men när de väl hade fått tag i honom höll de honom i ett järngrepp.
 Det var bara att sätta igång att arbeta under deras övervakning.
 Först klättrade han upp i ett äppelträd och plockade tio av de mognaste äpplena åt vardera ämbetsmannen och ett surt ett åt sig själv. Sedan grävde han lite i jorden och fick upp potatis, tog därefter två trädgrenar och gned dem mot varandra för att tända en eld. Av sitt eget hår knöt han en snara och fångade en järpe. Slutligen stekte han så många olika rätter över brasan att ämbetsmännen slogs av en tanke: ”Kanske vi skulle ge den där dagdrivaren en bit också?”
 Geheimeråden följde bondens mödor med blicken och fylldes av glädje. De hade redan glömt hur de dagen innan nästan dött av hunger och tänkte nu: ”Å, så underbart det är att vara geheimeråd! Man klarar sig överallt!”
 – Är herrarna nöjda nu? frågade den late bonden.
 – Vi är nöjda, käre vän, vi ser hur du anstränger dig! svarade geheimeråden.
 – Tillåter ni mig att vila lite nu?
 – Villa dig du, men först måste du tvinna ett rep.
 Bonden tog lite vild hampa, blötte den i vatten, stötte och knådade den – och till kvällen var repet klart. Med detta rep band geheime-
råden fast bonden vid trädet för att han inte skulle rymma och la sig därefter att sova.
 Det gick en dag och det gick två. Bonden blev till sist så skicklig att han kunde koka en soppa i sin egen näve. Våra geheimeråd blev glada, plufsiga, blekfeta och mätta. De började säga till varandra att här hade de allt de behövde, medan deras pension i Petersburg hela tiden samlades på hög.
 – Vad tror ni, Ers excellens, ägde den babyloniska språkförbistringen någonsin rum eller är det bara ett talesätt? sa ibland det ena geheimerådet till det andra efter frukosten.
 – Jag tror, Ers excellens, att den faktiskt ägde rum, för hur ska man annars förklara att det finns olika språk på jorden!
 – Då måste syndafloden också ha ägt rum?
 – Även syndafloden ägde rum, för hur skulle man annars kunna förklara förekomsten av antediluvianska djur? Allrahelst som man i ”Moskvanyheterna” meddelar...
 – Ska vi inte ta och läsa lite i ”Moskvanyheterna”?
 De letade reda på tidningen, satte sig i skuggan och läste varenda rad, hur man åt i Moskva, åt i Tula, åt i Penza, åt i Rjazan*** – och de kände sig inte alls illamående!
 Hur det nu var började geheimeråden efter en tid att känna hemlängtan. Allt oftare kom de att tänka på kokerskorna de hade lämnat efter sig i Petersburg och kunde rentav fälla stilla en tår.
 – Jag under vad som händer på Skrivaregatan, Ers excellens? frågade det ena geheimerådet det andra.
 – Tala inte om det, Ers excellens! Hjärtat vill brista! svarade kollegan.
 – Det är naturligtvis bra här men, ni förstår, lammet mår inte riktigt bra utan tackan! Jag saknar uniformen också!
 – Ja, särskilt när det är en generalsuniform som glittrar så att man blir yr bara av titta på galonerna!
 Så började de ansätta bonden för att han skulle ta dem till Skrivaregatan. Inga problem! Det visade sig att bonden till och med visste var Skrivaregatan låg och att han hade varit där – tro’t den som vill!
 – Men vi är ju geheimeråd från just den gatan! sa ämbetsmännen förtjust.
 – Om ni har sett en man i en låda som hänger i ett snöre måla fasaden eller krypa på taket som en fluga, då var det jag! svarade bonden. Hur skulle han kunna tacka de höga ämbetsmännen för att de hade tagit hand om honom, en lätting, och inte försmått en bondes tjänster! babblade bonden.
 Så byggde han dem ett skepp – inte ett riktigt skepp kanske, men en balja stor nog att segla i över havet ända till Skrivaregatan.
 – Se upp så att du inte dränker oss, din kanalje! sa geheimeråden, när de fick se hur båten gungade på vågorna.
 – Ta det lugnt, herrar ämbetsmän, det här är inte första gången! svarade bonden och började göra sig klar för avfärd.
 Han samlade mjukt svandun och bredde ut på botten av båten. När det var klart la han de båda ämbetsmännen där, gjorde korstecknet och la ut från land. Ingen penna och ingen saga i världen räcker för att beskriva hur rädda generalerna var för oväder och minsta vindpust och hur de skällde på bonden för hans lättja. Men bonden bara rodde och rodde och serverade samtidigt ämbetsmännen färsk strömming.
 Till sist siktade de moder Neva, den ryktbara Katarinakanalen och Stora Skrivaregatan! Där stod kokerskorna och applåderade när de såg hur välnärda, vithyllta och glada deras ämbetsmän hade blivit! Generalerna drack sitt lystmäte av kaffe och åt sig mätta på olika sorters bullar innan de satte på sig uniformerna. Sedan åkte de till Kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner och hur mycket pengar de roffade åt sig där, det räcker ingen penna och ingen saga i världen till att beskriva! Emellertid hade de inte glömt bonden.
 De skickade till honom ett glas vodka och en femkopeksslant:
 – Roa dig, bonde! •


* Kantonister var soldatsöner som fick militär utbildning från tolv års ålder. Ö.a.

** Anspelar på en dikt av Gavrila Derzjavin (död 1816), Inbjudan till en middag.

*** Städer där Saltykov-Sjtjedrin tjänstgjort. Ö.a.




← Beställ SAGOR av Michail Saltykov Sjtjedrin