Fri frakt på beställningar över 500 kronor!

Jan Myrdal

135 år efter det boken gavs ut i Ryssland, har Saltykov–Sjtjedrins Historien om en stad äntligen kommit på svenska. Tranan har gett ut den. Stefan Lindgren har – såvitt jag kan bedöma av tyska och engelska upplagor – löst den svåra uppgiften att översätta Saltykov–Sjtjedrins utmejslat personliga men också ryskt folkliga språk utan förenklingar och samtidigt gjort den starka texten tillgänglig för nutida svenska läsare.

Saltykov–Sjtjedrin (1826–1889) föddes som son till en mellanstor godsägare av gammal adel i guvernementet Tver. Vid tio års ålder sattes han i Moskvas adelsinstitut. Han visade sig vara dess mest begåvade elev och vid tolv års ålder överfördes han till Tsarskoje Selos lyceum. Där tillbringade han sex studieår samman med de söner till ministrar, guvernörer, generaler och storgodsägare som skulle bli hans litterära måltavlor och politiska fiender genom livet. Själv skrev han dikter, läste Belinskij, Saint–Simon, Fourrier, George Sand och politisk ekonomi. Efter skoltiden arbetade han som tjänsteman i krigsministeriet. Han skrev. Först trevande och oförargligt men 1848, vid tjugotvå års ålder, publicerade han sitt första mer självständiga arbete. Han gjorde det under sina initialer M.S. men tsaren som läst texten krävde av säkerhetspolisen att de skulle spåra upp författaren och straffa honom. De gjorde så och han förvisades till Vjatka öster om Moskva. Där tillbringade han sju år som tjänsteman.

Han fortsatte efter förvisningen som tjänsteman samtidigt som han skrev. Som tjänsteman var han effektiv. Han steg i graderna och försökte använda lagarna – praktisera liberalismen mitt i antiliberalismens tempel, som han uttryckte det – i folkets tjänst men stod ständigt under övervakning. Han stödde bönderna mot godsägarna vilka skällde honom för att vara en vice–Robespierre. Till slut hade han enligt säkerhetstjänsten gått för långt som demokrat och han tvangs lämna statstjänsten.

Hans skrifter; berättelser, sagor, tidskommentarer, den stora romanen Familjen Gololjov (på svenska utgiven i Gunnar Gunnarssons översättning, Norstedts 1933) och Historien om en stad har gjort honom till en av de stora världsklassikerna. I Ryssland. Så som August Strindberg är i Sverige. Att de båda blir älskade hemmavid men sidoställs av en internationellt dominerande akademisk kritik är helt följdriktigt. Det finns i bådas språk ett nationellt folkligt drag samtidigt som deras texter bär budskap som förblir opassande i det gode Selskab.

Det är typiskt att den svenska kälkborgerlighetens tongivande kritiker Fredrik Böök inte bara behandlade August Strindberg som en död hund och gjorde detsamma med andra olämpliga som Heinrich Heine och Heinrich Mann utan att han om Saltykov–Sjtjedrin 1935 i Bonniers Illustrerade Litteraturhistoria (VII, s. 266) skrev:

– " intrycket hos läsaren blir nästan outhärdligt bland annat därför att man ovillkorligen vädrar det politiskt tendentiösa, den partigängaraktiga hätskheten i författarens inställning "

Dock för en – till skillnad från Böök och hans böcklingar – verkligt borgerligt bildad europeisk intellektuell som Karl Marx var Saltykov–Sjtjedrin jämsides med Pusjkin och Gogol en av hans sekels tre stora ryska författare. (Bland det bevarade av hans efterlämnade bibliotek finns fyra verk på ryska av Saltykov–Sjtjedrin med en mängd hundöron, förstrykningar och marxska marginalkommentarer med bläck, blyerts och rödkrita.)

"I den ryska litteraturdebatten står han i jämbredd med sina samtida: Turgenjev, Dostojevskij och Tolstoj. Men han gör det i kraft av att han verkar i den ryska tradition för vilken ett skönskrivande för konstens egen skull är perversion och brott mot Anden."

I den ryska litteraturdebatten står han i jämbredd med sina samtida: Turgenjev, Dostojevskij och Tolstoj. Men han gör det i kraft av att han verkar i den ryska tradition för vilken ett skönskrivande för konstens egen skull är perversion och brott mot Anden. Därmed förmådde han som kritiker också blottlägga det obehagligt undanslinkande moralhyckleriet (och antisemitismen) hos Dostojevskij – som svarade med dolska angrepp mot Saltykov–Sjtjedrin även mitt i romanen Bröderna Karamasov.

Samtidigt menade han att Tjernysjevskijs, i hans krets med rätta beundrade Vad bör göras, sysslade med att skriva recept åt framtiden. Saltykov–Sjtjedrin ansåg – som Marx – att varje utformad utopi blir hämmande och vilseledande då man inte kan föreskriva hur framtiden kommer att lösa sina problem.

Censuren hjälpte honom att undvika det lättköpta och slipa sitt språk. Hans på en gång underhållande och medvetandegörande Sagor (några utgivna i C G Martinssons översättning under titeln Oskyldiga berättelser i Tidens ryska klassikerserie 1949) kom också att bli helt centrala för den demokratiska och – så småningom – revolutionära debatten i Ryssland. De har så förblivit. Lenin hänvisade tid efter annan till dem. (Såväl den unge Stalin som Trotskij läste och citerade dem.) När Putin i dag skall tala till folk om nutida ryska samhällsproblem är det den av alla i Ryssland läste Saltykov–Sjtjedrin han citerar.

Historien om en stad är – som Turgenjev påpekade – en satir i den stora traditionen; den swiftska. Fantasteri och exakthet, nykter iakttagelseförmåga och de mest vildsinta infall. Liksom Swift väjer Saltykov–Sjtjedrin inte heller för det mest motbjudande groteskeri. Men samtidigt är det han berättar – låter sin krönikör skildra – en helt igenkännbar samhällelig verklighet. Folket i Glupov, dumskallarnas stad, befolkar också vårt Sverige.

Det sägs ibland att Saltykov–Sjtjedrin skrivit en satir om Rysslands historia ungefär så som Anatole France skrev om Frankrikes i Pingvinön och Strindberg om Sverige i De lycksaliges ö. Det är inte riktigt sant. Saltykov–Sjtjedrin utnyttjar visserligen rysk historia men hans är ingen krönika uppvriden i en skrattspegel. Han skriver en betydligt grymmare samtidsberättelse. (Han visar också läsaren rätt genom medvetna anakronismer – telegraf och järnväg på sjuttonhundratalet till exempel.)

De allra mest groteska anteckningarna i stadens krönika – ståthållaren med ett huvud av köttfärs som adelsmarskalken driven av sitt gastronomiska begär skär skiva efter skiva av och äter upp – eller ståthållaren vars huvud visar sig rymma en speldosa som gnisslar fram orden: Det här tolererar jag inte – blir till realistiska detaljer i en alltmer ohyggligt underhållande berättelse om prygel, död, förintelse och folklig undergivenhet och vördnadsfull lydnad.

Det är här det bränns – Saltykov–Sjtjedrin förmår formulera den historiskt grundläggande dikotomi Strindberg inte nådde fram till (trots att han anade det ibland när han vacklade mellan tilltron till folket och längtan till övermänniskan).

"Det är sant att folket är den drivande kraften i historien. För demokraten Saltykov–Sjtjedrin är detta helt grundläggande; allt för folket och genom folket. Det är lika sant att något mer eftergivet fäaktigt än folket – det ryska, svenska, tyska eller amerikanska går på ett ut – inte står att finna."

Det är sant att folket är den drivande kraften i historien. För demokraten Saltykov–Sjtjedrin är detta helt grundläggande; allt för folket och genom folket. Det är lika sant att något mer eftergivet fäaktigt än folket – det ryska, svenska, tyska eller amerikanska går på ett ut – inte står att finna. Nå, fäaktighet är inte ordet, inget djur beter sig som det mänskliga folket. Det går bugande, sjungande, hyllande, frivilligt in under knutpiskan till döden. Dock är de i detta sitt undermänskliga och lydiga beteende sympatiska. Helt vanligt vänliga allteftersom de piskas mer och mer. De är offer så i sin situation omedvetet trevna att inte ens stympningar av dem, tortyr och blod kunde ge en sadist verklig tillfredsställelse. Vilket blir dubbelt vidrigt.

Båda huvudsanningarna om folket är sanna! För att visa detta också här i vårt svenska Glupov kan vi gå från stor världslitteratur till liten svensk kommunalpolitik; mina jämnåriga pensionärer jämrar sig inför mig inte så lite över dålig mat, obehandlade krämpor och indraget boende och de muttrar om att de makthavande skär sig löneökningar och skaffar sig frills – som det heter på de ansvarshanterandes språk – ur anslag som skulle gå till oss, de gamla, de sjuka, de lytta. Men dessa mina jämnåriga som vet med sig att de med mig går mot det oundvikliga slutet, döden, de röstar som de blivit beordrade så länge de kan, snällt som valboskap, vart fjärde år och tanken på att bryta god sed och tukta någon överhet är dem totalt otänkbar. Pack är de! Just så som Saltykov–Sjtjedrin skrev!

Detta är det verkligt stora med Saltykov–Sjtjedrins Historien om en stad. Han har skrivit det som måste skrivas: Folket är den enda möjligheten men folket är också det mest föraktliga av allt mänskligt: ett pack!

← Tillbaka